Ett område som media ofta sätter fokus på är de utsattas benägenhet att polisanmäla våldet i nära relationer. I de allra flesta fallen citerar man den statistik som finns i Brottsförebyggande rådets rapport Brott i nära relation från 2024. Följande citat är hämtat från rapporten.
”Totalt uppger 2,7 procent av dem som utsattes för våld i nära relation under 2022 att händelsen, eller någon av händelserna under året, polisanmäldes. Det är en större andel utsatta kvinnor än män som uppger detta (3,5 respektive 1,4 procent).”
Situationen ser inte bättre ut när det gäller de ungas anmälningsbenägenhet. Enligt rapporten är det enbart 3,5 procent av ungdomarna i åldern 16–24 år som anmäler sin utsatthet. Men än en gång behöver vi dock ställa oss frågan: Kan vi lita på att resultaten i rapporten avspeglar verkligheten?
För att reda ut det här ska vi titta i rapporten Brott i nära relation från 2014. Att det är en äldre rapport spelar ingen roll, då det är upplägget av statistiken som ska belysas. I den och efterkommande studier använder Brottsförebyggande rådet en definition som är så bred att den omfattar betydlig fler händelser än de som kan betraktas som brottsliga. Följande citat kommer från rapporten Brott i nära relation.
”Det är därför viktigt att ha i åtanke att de typer av våld som studeras i denna kartläggning inte nödvändigtvis är brott i juridisk mening, och inte alltid betraktas som brott av de utsatta personerna.”
Med en så bred definition av våld är det oundvikligt att många av de rapporterade händelserna varken är olagliga eller möjliga att polisanmäla. Men det tar myndigheten inte hänsyn till när de sammanställer de utsattas vilja att göra en polisanmälan. Man beskriver det på följande sätt i sin rapport.
”I detta sammanhang är det viktigt att ha i minnet att personer som utsatts för något som i juridisk mening inte är ett brott ändå har fått frågan om de anmält händelsen till polisen. Detta kan ha påverkat resultaten, eftersom det är mer sannolikt att man inte anmäler händelser om man vet eller tror att de inte är ett brott i juridisk mening.”
Här har man alltså frågat personer som inte utsatts för något brott om de polisanmält händelsen. Då är det naturligt att anmälningsbenägenheten blir låg. Statistiken blir missvisande då man i allmänhet har bilden av att anmälningsbenägenheten baseras på händelser som går att anmäla.
I andra studier kring våld i nära relation, där man enbart fokuserat på händelser som är brottsliga och faktiskt går att polisanmäla, har anmälningsbenägenheten i stället hamnat på drygt 25 procent. En av flera sådana studier är Brottsförebyggande rådets äldre rapport Våld mot kvinnor och män i nära relationer.
Följande citat är hämtat från rapporten och visar anmälningsbenägenheten när det gäller händelser som är olagliga och faktiskt går att polisanmäla.
”Drygt en fjärdedel av de rapporterade händelserna av relationsvåld har anmälts till polisen, vilket är en något högre andel än vad som gäller annat våld.”
Frågar man personer som aldrig utsatts för något brottsligt om de har polisanmält händelserna blir anmälningsbenägenheten naturligtvis mycket låg. Men om man enbart frågar personer som faktiskt utsatts för något brottsligt blir anmälningsbenägenheten betydligt högre – i detta fall till och med högre än för andra typer av våld.
Detta måste man ta hänsyn till när man tolkar statistik över andelen polisanmälningar i olika studier; att anmälningsbenägenheten säger mer om vilken definition man använt än om den faktiska viljan att anmäla. För frågar man personer som aldrig utsatts för något brottsligt om de har polisanmält händelserna får man naturligtvis en felaktig och missvisande bild av anmälningsbenägenheten, oavsett om de utsatta är ungdomar eller vuxna.
